Blåmärken är coola, skador är bra

Ärrade krigare ÄR coola!
(Detta är på samma tema som min tidigare blogg om att det finns både bra och dålig smärta.)

För många är alla former av obehag något man alltid undviker. Att hela tiden sträva efter att undvika obehag kan få förfärliga resultat, som tex fetma, sjuklighet, bristande självkänsla, utanförskap och dessutom allt det negativa som man menar med den anala personlighetstypen: ”kamrer”. Med vetskapen att blåmärken är helt ofarliga (blödarsjuka och patienter på ”blodförtunning” undantagna) samt inställningen att blåmärken dessutom är COOLT (gäller naturligtvis ej blåmärken från övergrepp) så blir tex kendo mindre skräckinjagande. Faktiskt så att man kan tycka att det rent av blir lite roligare :-)

Tittade mig i spegeln igår och räknade till 12 blåmärken. Alla kendorelaterade.

Två st fick jag igår av en 22-årig kille som tog brons vid All Japan University Championships nu senast det begav sig: han var ruskigt snabb. Kamiya sensei och Umino sensei bidrog också vid gårdagens träning… Harada sensei gjorde två st under våra tre omgångar förra helgen. Me like! Jag är cool för jag har coola blåmärken!

Sen minns man ju inte riktigt när alla blåmärken egentligen kom till. Men det spelar inte så stor roll då de gamla hela tiden läker ut och det hela tiden kommer nya.

Skador är sällan coola, men oftast bra. De ger helt enkelt feedback på vad som inte är bra för kroppen. Har en skada som verkligen är opraktisk i det vanliga livet, men som är fantastiskt bra för att hjälpa mig göra min kendo bättre! I några av högerarmens muskler eller muskelfästen har det hänt något som gör otroligt ont. Nästan jämt. Det som gör mest ont, dvs så ont att det inte går för sig, är att dricka ur en kopp/mugg/glas samt att lyfta ned datorn i datorväskan. Just själva rörelsen då man precis skall vicka in glaset mot munnen – totalt omöjligt! Ådrog mig denna skada i novembras då jag under stor tidspress rusade uppför oändliga trappor i Londons tunnelbana, bärandes 4 tunga väskor. Det är fortfarande inga problem att bära tunga saker med höger arm, men omöjligt att flexa armbågsleden under belastning… Gissningsvis: extrem överansträngning.

En intressant aspekt på denna åkomma är att den hjälper min kendo bli bättre! Tenouchi är en central del av mer avancerad kendo. Det handlar om händernas rörelser för att att kunna utföra distinkta och kraftfulla svärdshugg. Bla så att man skall slippa hugga i golvet om man tex missar. Men också för att kunna utdela rejäla hugg med så liten rörelse som möjligt. De första åren man gör kendo är tenouchi något abstrakt, men ju längre man håller på, desto mer verkligt blir det, och desto mer imponerad blir man av den tenouchi som de gamla mästarna har.

Denna överansträngningsskada gör väldigt ont då jag gör på fel sätt vid tenouchi, dvs på något av de 150 felaktiga sätt som jag uppfann under mina första 14 år som kendonybörjare. Det är därför en verkligt BRA skada, för så länge jag gör RÄTT så funkar allt precis som det skall. Och eftersom jag råkar vara en kendo-insekt finns det bara en typ av dåliga skador och sjukligheter, och det är sådant som gör det omöjligt eller farligt att träna…