Nu är en ny vecka!

För en vecka sedan åstadkom jag min bästa kendo någonsin. Så det är väl inte mer än rätt att trenden nu vänt och jag på senaste träningen åstadkom min sämsta kendo någonsin…

Tillbaka till ritbordet!

Få ordning på fotarbetet!!!

Men efter träningen så gick det ändå mycket bra att avnjuta sportdryck med tillhörande proteintillskott (gyouza, yaki soba, horensou, zasai mfl underbara kinesiska rätter.) Vad gör man inte för återhämtningen? 

Bild© Copyright Magnus Johansson

Kvartsfinalen från SM mot Halla. Halla vann till slut med 2-0. Här på bilden visar jag den hemliga Scrotum-Do-tekniken. Tyvärr gjorde det ont på Halla. Det var min mening att hugga lite högfre upp. Men man kan inte alltid få allt som man vill och göra rätt hela tiden. Även om man försöker. Kendo är svårt! Halla är lång. Jag kurade ihop mig alldeles i onödan…

44 år och fortfarande ELIT :-)

Det var SM i kendo i år igen. IKSU Kendo knep brons i både herr och damklassen. Ett sketet poäng från att spöa Stockholms lag, som i år vann för 10e gången på raken. Vi har vuxit från att första gångerna vi mötte dem blev komplett utskåpade, till att nu vara just under jämsides. Alla bra dagar tar vi dem. Och hade jag bara haft liiite mer kendo i mig så hade jag kanske klarat av att sätta ett poäng på landslagets gaffeltruck: Jun Yamazaki i den avslutande taisho-matchen. Vi höll båda två 0-0… Efter den extremt fysiska matchen var jag utmattad. Själen var villig medan fläsket var mjukt.

I individuella tog jag mig hela vägen till kvartsfinal. Det var en fantastisk känsla att för första gången vara på en tävling och köra avslappnat. Spöade bla en landslagskille efter förlängning – en match där jag egentligen aldrig ens kände mig hotad.

Uppenbarligen ger träningen i Japan mer än vad som märks medan man är där. För där är jag verkligen alltid sämst.

Efter man tävlat i kendo blir det alltid gott om utrymme för reflexion. Mina huvudproblem är i dagsläget tre:

-> Måste bli bättre på att skapa ippon (=poäng)

-> Måste sluta böja in huvudet.

-> Måste lösa hur man tar poäng på “Frankenstein-kendo”. 

Och hur gör man då allt detta? Jo, som i Nikes slogan: Just f**king do it! Den som tränar mest blir bäst. Det är bara att bita ihop. Hugga i. Ge järnet. Komma igen. Suga i. Gasa på. Öka!

Döden ger oss perspektiv på tillvaron

Idag var det begravning. Buddistisk sådan, och det var mycket vackert. Den person i dojon som är närmast mig i ålder och grad är Mori san. Hans fru dog nyligen, just fyllda 30. Sådant är förfärligt.

Idag, under själva begravningen, fick jag veta att han som drev den restaurang vi nästan alltid gått till efter tränignarna avlidit i morse. Det blir begravning på tisdag, shintoistiskt.

Idag har alltså varit en dag tyngd av mycket stor sorg. Cancer är i sanning ett gissel för mänskligheten. Vi får hoppas att nya terapiformer kommer betydligt längre än förbättrade antiemetika.

Tillståndet av att tydligt känna och vara medveten om att man inte får slösa bort en enda sekund av sitt liv är här. Det kommer alltid då man konfronteras med Döden. Det kommer mer och mer regelbundet med åren och med växande insikter och erfarenheter. Livet är både brutalt och grymt. Rättvisa existerar inte och vi skall alla dö.

Vissa söker någon form av trygghet i olika religiösa yttringar. Andra väljer att acceptera Livet med öppna ögon. Detta senare är både modigare och mer ärligt, och samtidigt lite svårare. Att varken blunda för verkligheten eller gömma sig bakom “något” är modigt.

Det var en lättnad att kunna visa sitt deltagande för den sörjande familjen utan att olika former av politiskt korrekt godomsavdyrkan fanns med. Japan är ett essentiellt ateistiskt land (men har fler tempel än UK har pubar) och man gör som alla borde ta efter: Håller sin eventuella tro för sig själv och stör inte andra med den. Varken människor med predikande natur eller sådana med uppblåsta religions-egon har något forum här.

Det är en stor lättnad! Och egentligen en självklarhet (om man tänker efter lite.)

Vi kunde alla ägna oss åt att sörja den bortgågna och visa vårt äkta djupaste deltagande med familjen. Samma sak på tisdag. Ungefär samma människor i ungefär samma situation, men i en annan religions tempel. Utan det minsta uns av kulturellt, politiskt eller religiöst pekfingrande från någon enda deltagande ELLER arrangerande präst.

Sverige har en bra bit att vandra på vägen mot religionsFRIHET.