* * * Michelin

Ishikawa är en av Tokyos många 3-stjärniga restauranger. De serverar traditionell japansk kaiseki ryouri men med en touch som bara MÅSTE upplevas. Det är en liten restaurang med 6 platser vid disken och 5 små rum för sällskap, men hr Ishigawa tar varje år mot 10 lärlingar. Enbart de allra bästa av kockstudenter är välkomna för ett års HÅRD utbildning. Men, så blir också hans lärjungar hett eftertraktade och mognar till att med stor yrkesskicklighet konstant klara av att leverera fantastiskt hög kvalitet på mat.

Om du inte visst det: Tokyos kök rankas högre av världens kritikerkår än tom köket i Paris. Tokyo har flest 3-stjärniga restauranger. Sedan kan man ju lägga till att fine dining i Tokyo kostar mindre än Viktor i Umeå med en servicenivå som får resten av världens finare restauranger att rodna…

Det sägs att när folket från Guide Michelin kom till Tokyo första gången för 3 år sedan så blev de fullständigt paffa. För antingen var de tvugna ge alla restauranger stjärnor för utsökt mat – utsökt utbud av ädla drycker – utsökt service – grand traditions et luxe… Eller så var man tvungen att degradera resten av världens restauranger.

Alain Ducasse menar tex att Tokyos kök saknar motstycke och reser hit flera gånger per år för inspiration till fransk (!) matlagning.

Själv kan jag tycka att Ishikawas 8-rätters meny var sublim. Och utbudet av Nihonshu (saké) makalöst. En kväll jag aldrig kommer glömma. Och längtar redan tillbaka – det blir i sommar!

Plötslig död :-(

Svensk kendo skakades om rejält i fjol då Björn Gustafsson gick bort i alldeles för unga år, efterlämnandes sin nybildade lilla familj. För bara några dagar sedan avled en av kejsarpalatsets vakter, tillika en av Japans top-100 inom kendo. Likaledes efterlämnandes sin nybildade lilla familj. Detta är så sorgligt att man knappt vet vart man skall ta vägen.

Som traditionen bjuder i Japan så kommer jag under fredagen att bege mig till palatset (glöm att Japan stänger pga fablernas värld) för att överlämna en gåva till S’s familj. Det är viktigt att ge stöd när stöd behövs.

Som eftermäle vill jag understryka S’s vänliga och trevliga sätt. Även bland japaner räknas han som ovanligt vänlig. Han tog sig alltid tid att undervisa mig – trots sin höga nivå. Och envisades alltid med att kendons kärna ligger i att undervisa.

Utifrån ett kendoperspektiv var det han som fick mig att vakna upp rejält då min specialteknik (kote-suriage-men) resulterade i:

1. S: kote
2. Jag: suriage -me….
3. S: men-suriage-men
4. Jag: Tappar både balans och haka

Fram till dess var jag rent av lite stolt över att min kote-suriage-men var så fantastiskt snabb. Men… S hjälpte mig förstå nya nivåer av_ snabb._

Jag är nästan säker på att det är han som kör som taisho med traditionsenligt vita kläder och fixar lagets enda seger:

http://www.youtube.com/watch?v=ozWMONiwMnI

Man kan bara gilla hans sätt att klämma in den sista gyaku-do!

Jag har blåsor - alltså finns jag

Existensen är något som vi tror oss uppfatta genom att vi tror oss tänka. Precis som med blåsor under fötterna, som fö är MYCKET övertygande om sin egen existens, kan vi dock inte göra så mycket med det. Den praktiska tillämpningen är så att säga: generande låg. Det är viktigare att göra något åt blåsorna än att rotera runt i naveln och fascineras över att de de facto kantänkas finnas där under fötterna.

Jag kan göra något åt mina blåsor – alltså gör jag det!  :-)

Kawahara dojo

Skämde ut mig på träningen igår. Namiki sensei (73 år och inte särskilt stor) knuffade in mig i väggen så att Klant-Jag (med min shinai) välte ned en tavla med diplom (första pris för Kawahara dojos lag i en stor tävling 1953.) Glassplitter över hela dojogolvet… Skam :-( Och jag kan bara skämmas över att jag inte är starkare än jag är. Hade jag tränat mer hade jag inte behövt dra denna vanära över IKSU... Tidigare har jag rivit ned tjogvis med trästavar med medlemmars namn och grad. Trästavarna är krångliga att fixa, men det går. Glastavlan är mer som Lille Trille.

*Kejsarpalatset* 

Idag var det första gången jag tränade på Kejsarpalatset efter Suzuki senseis tragiska död. Som vanligt var det ett makalöst tempo och överlevde p-r-e-c-i-s just-så-pass de avslutande 10 minuterna kakari-geiko (7 attacker per omgång och rotera, 3 personer per grupp.) Som tack för visat deltagande gentemot Suzuki senseis familj fick jag en påse grönt te. Som uppmuntran till att träna hårt också lördag-söndag fick jag ett paket bränntejp till fötterna.

*Resten av veckan* 

Fredag får vara träningsfri dag. Lördagens träning avrundas med NOMIKAI och planering inför Suda och Umino senseis besök i Umeå i maj. På söndag är det motsvarande graderingsläger för mellan- och högstadieungdomar: Kata – waza – keiko – NOMIKAI (det sista steget klarar vi av utan ungdomarna).

Bilden

Den har några år på nacken, men min fot ser inte bättre ut idag :-)

Blåsor och blåmärken är coola!

EtOH + sport = love

Att alkohol och sport hör ihop är vackert. Efter seger firar man med champagne. Efter fotbollsföräldramöte firar man med allsköns mat och dryck. Efter träning låter man det smyga ned några pillrande kalla ölar…

I Japan är det helt ok att ange “drickande” som en hobby. Det tolkas som att människor som tycker om att dricka är folk som är gladlynta, sociala och trivs med att ha roligt. I Sverige har vi dock ett mycket komplicerat förhållningssätt till ädla drycker. De flesta dricker regelbundet men skäms över det inför det politiskt inkorrekta i att dricka. Och FEL människor oroar sig över att de är på väg att bli alkoholister. Precis som vi svenskar beskrivs:

“If you ever see a person looking both guilty and innocent at the same time, rest assured it’s a Swede.”

Det är dock viktigt att göra sport först och dricka sen. Härförleden var vi på vinprovning (tema: Margaux och St Julien – två förnäma kommuner i Bordeaux. Bästa vinet var fö 2006 Châ Giscours) i Tokyo vid lunchtid och tränade sedan kl 20:00. Prestationen blev verkligen under all kritik.

Men, alla gånger efter träning och tävling som man kopplar av med tränarna, härliga doser av ädla drycker (=NOMIKAI) och blir lagom YOPPARAI. *Ja, då är livet underbart!* :-)