Första gången minns man alltid!

Johan L från IKSU Kendo begick igår sin första träning i en japansk dojo. Kallt och regnigt ute, men varmt och hjärtligt inne. Efter några första skräckblandade förtjusningsminuter så växte Johans kendo upp och började blomma!

För det är en särskild sak att kliva in i den traditionstyngda värld som blir ytterst verklig och levande i en Japansk dojo. Första gången man kommer in i denna miljö överskuggas allt av något som kan beskrivas som en kombinerad känsla av vördnad och nervositet. För man vet ju inte hur stränga, hårdhänta eller krävande svärdmästarna är.

Men, så snart man blir fysiskt trött så orkar man inte längre oroa sig, utan kan fritt hänge sig åt att bara göra bättre – bättre – BÄTTRE och ta till sig de lärdomar som överförs fullständigt problemfritt utan talat språk. Kendo är kommunikation utan ord. “Min sensei talar till mig via mitt svärd.”

Även om orken tröt på Johan (en smula otränad) så gjorde han med sina 2 kyu ett mycket gott intryck. Stel kamae (på japanska: ROBOTO), fel hand underst vid seiza och en timing vid attacksteg som inte var helt bra. Och Johans nervositet innan träningen var efteråt utbytt mot idel leenden. 

Bilden:

Johan med Namiki sensei, 7 dan kendo och över 70 år. 

*Filmtajm:* 

Johan med Kamiya sensei: *bortplockad*

Johan med Namiki sensei: *bortplockad*

Johan ber Suda sensei om nåd då luften har tagit slut i både Johan och i lokalen: *bortplockad*