Snart ett år efter tsunamin

Sky Tree står mitt inne i Tokyo och blir världens näst högsta byggnad då den står klar. Ingen av arbetarna ramlade ned eller skadades vid skalvet. Om du tittar på filmerna från där tsunamin slår in över japanska städer så ser du att INGENTING gått sönder av själva skalvet, som kom några minuter tidigare – sen raseras allt :-(

I Tohoku (katastrofområdet) är livet fortfarande många år från att ha återgått till det normala. Jag har inte varit dit, men var och varannan dag möts man av bilder på allt från katastrofen till nybyggnationer, hjälteinsatser, fantastiska människoporträtt osv.

Livet här i Tokyo har i princip helt återgått till att vara normalt. Iaf för att vara Tokyo – världens i särklass mest levande stad. Strömbesparing pågår och visar sig i: extremt höga elkostnader: strömmen kostar upppåt 5 kr per kWh. En hel del rulltrappor står still, många affärer (tom MacDonalds) har släckt ned sina logotypskyltar, många av de HANBAIKI (stoppa-in-pengar-i-maskinen-och-du-får-en-dricka) som står uppställda precis överallt, är nedsläckta – även om de är igång. Osv. Man stöter på GANBAROU NIPPON överallt – löst sammanhållna frivilligaktiviteter för att stödja det katastrofdrabbade Tohoku-området. På bussar, på reklamskyltar, på TV, bildekaler, insamlingar osv. Det japanska folket stödjer verkligen de utsatta – som många fortfarande är utan boende och försörjning.

Den första tiden efter katastrofen (man får minnas att jordbävningen i sig inte förstörde eller raserade någonting, utan det var den efterföljande tsunamin som åstadkom allt elände) havererade stora delar av den japanska logistiken, ssk för Tokyo-området. Detta förde med sig att tex toalettpapper, batterier, buteljerat vatten och ris tog slut i Tokyo-området. Den bristen varade dock bara några dagar. En del fabriker och fabrikörer finns inte längre, bla en av våra favorit-saké-fabriker försvann i vågorna, inklusive de flesta av arbetarna :-( Tragiken med alla förstörda fiskebåtar, hus, sönderslagna familjer, förstörda drömmar och avlidna/försvunna är obegriplig och har direkt eller indirekt vidrört varje japan.

Grönsaker, mjölk, fisk mm som produceras i Tohoku undviker vi fortfarande att äta pga rädsla för radioaktivitet.

Om jordbävningar då:
Alldeles nyss fick jag en EARTHQUAKE ALARM på min mobiltelefon. Det är en tjänst som man varken kan välja eller välja bort. Men, detta var ett falsklarm, typ. Bara ca 4 på R-skalan och så långt från Tokyo att bara ett litet “brr” kändes. Förr-förra veckan hade vi ett skalv på någonstans mellan 6,8 och 7 på Richterskalan. Epicentrum låg några mil från Tokyo, men det gungade riktigt rejält under en dryg 1 minut. Dock: ingenting gick sönder. Alla hus och naturligtvis även Sky Tree är anpassade för att klara starka jordbävningar. Vid den stora katastrofen 11 mars i fjol så var det faktiskt bara 3 personer som avled i Yokohama: En i hjärtinfarkt och två som ramlade ned från respektive stege och trapp. Med en befolkning på just under halva Sveriges befolkning är det dödstalet fascinerande lågt. Stark jordbävning: 3 döda. Snöfall i Södra Sverige: x döda.

Så, att komma till Japan med min svenska syn på jordbävningar var förstås traumatiskt de första åren. Vartenda litet SKAK gjorde mig sönderstressad och stal min nattsömn. Varje gång trodde jag undergången var nära. Men, undergången kom inte. Faktiskt så att när jag öppnade ögonen och insåg att det på denna planeten faktiskt förekommer ett 50-tal mer eller mindre kraftfulla jordbävningar varje dygn och det väldigt sällan skapar katastrofer. Men samtidigt insikten av att kraftfulla jordbävningar inträffar överallt – givet tiden. Dock, inramningen av Stilla Havet (Nya Zealand, Nya Guinea, Indonesien, Philippinerna, Taiwan, Japan, Alaska, USA:s Västkust, Mexico, Peru, Chile mfl mindre länder) är dock mest jordbävningsdrabbat. Hindrar dock ej att det i Rumänien i måndags var en kraftfull jordbävning och att Washington i USA skakades om så kraftfullt i augusti i fjol (5,8 på Richterskalan) att bla Vita Huset och Capitolium utrymdes.

Efter jordbävningskatastrofen i Kobe 1995 (6,9 på Richterskalan) så bestämde man sig i Japan för att införa jordbävningssäkring av alla byggnader. Bla förstördes stora dewlar av hamnen och ett intilliggande industriområde samt att en omfattande del av en Super Express Highway (på pelare) välte. Man insåg att det kommer komma fler jordbävningar och insåg behovet av att förbereda sig bättre (ungefär som det arbete som SJ borde tagit på sig att göra för många år sedan angående snö, blöta löv på spåren osv. Men med manisk japansk effektivitet). Målet var att klara alla byggnader direkt ovanför epicentrum vid minst 7 på Richterskalan. De högsta tsunamis man uppmätt byggde man murar för att klara av, med några meter till godo…

Byggnaderna höll den 11 mars 2011, men några av tsunamiskydden var för låga… :-(

...men här i Tokyo är det nu i princip som vanligt. Bor eg i Yokohama, ca 30 min från Tokyo med tåg. Det är Japans näst största stad m ~4M inv, men räknas som del av Stor-Tokyo med 40M inv. På tåget från Yokohama till Tokyo passerar man också staden Kawasaki, men det syns inga glapp i bebyggelsen som på något vis skulle kunna avslöja var stadsgränserna löper. Akiko jobbar i Tokyo och pendlar dit varje dag. Själv beger j mig till Tokyo ca 2 ggr i veckan för att bla träna på Kejsarpalatset, äta och dricka på fantastiska restauranger samt avnjuta kulturlivet som faktiskt är betydligt rikare än kulturlivet sammantaget i hela Norra Europa.

Nyligen avnjöt vi tex en utställning Vermeer. Ikväll blir det en 1-stjärnig japansk restaurang i Hiroo: Ichi-E. Det blir MUMMIGT! Tokyo har faktiskt flest stjärnrestauranger av alla städer på hela Jorden. Och om Umeå var lika restaurangtätt som Tokyoområdet, skulle det finnas över 500 restauranger i Umeå. Tänk vilken konkurrenssituation! Begreppet “service” skulle då rent av kunna få en ÄKTA innebörd, iaf hos de restauranger som lyckas i en sådan hård konkurrens.

Tidigare i veckan spelade Wienfilharmonikerna i Suntory Hall – naturligtvis var vi där och lyssnade på Strauss:arna (d.ä., d.y., Joseph mfl) och fick in en riktigt bra nyårskänsla. Har också firat ut det GAMLA året och firat in det NYA året. Två gånger vardera, så det är REJÄLT gjort :-)

Sista träningen för i fjol var på nyårsaftonens kväll. Årets första träning var den 8:e, dvs i söndags. Det tycker iaf jag var ett för långt uppehåll. Hann dock löpträna en del.

2012 kommer bli ett FANTASTISKT spännande år!!!

FUGU (=blåsfisk) och hård träning

Om man skall lita på våra västerländska media och sannsökande journalister så är det i det närmaste sammstämmigt med självmord att äta FUGU – blåsfisk. Den ökända fisken vars lever och äggstockar innehåller tillräckliga mängder nervgift för att ta livet av en hel armé.

...och om man jämför detta med att 1 person i Tokyo-området avlidit efter att ha ätit FUGU sedan 1996… Ja, då kan man ju besinna sig. (Fler har ramlat ihjäl sig från stegar i Västerbottens inland och fler har ätit ihjäl sig på palt i Piteå...)

Efter dagens HÅRDA träning var det dags att tacka för året som varit. Efter att ha fått mig tillgodo över 10 blåmärken från årets sista träning på Kejsarpalatset, så begav vi oss ut på äventyr. I Nishi-Azabu, på den alltid fullbokade FUGU-restaurangen Koyanagi, åt vi oss dästa på FUGU och drack oss lyckliga på Yamadanishiki. FUGU som sashimi (rå) upplagt som krysantemum är bara sååå vackert!

Livet är vackert :-) och imorgon fortsätter träningen i Kawaara Dojo. Fler blåmärken! Inga blåsfiskar. (Det är ju rätt så dyrt…)

Jobba hårt = sunt och rikt

(Detta inlägg kan uppfattas som anstötligt av Jantar.)

Gillar verkligen citatet från affärsmannens dödsbädd:
“Det är bara en sak jag ångrar med mitt liv:
Jag borde ha varit mer på kontoret.”

Personligen så behöver jag ofta komma undan från allt belastande TV-tittande, skvalmusiken, det tramsiga pratet på radio och skräpet i stort. Då tar jag mig en holmgång på kontoret. Efter ett rejält långt jobb-pass mår jag som allra bäst! Härlig känsla!!! Visst är det sant att 85% av arbetsinsatsen innebär att man ligger med näsan mot golvet och nöter bort lort, men de där sista 15%:en, det är DEM som gör livet värt att leva! De utmaningar som får en att växa och utvecklas! De lite tristare 85%:en ger i ärlighetens namn också god stimulans i form av utvecklat tålamod, stärkt uthållighet och stenhård självdisciplin.

Det behövs mycket jobbande för att orka med “allt det andra”.

Tycker nog att många behöver tänka om så att du inte står där en dag och känner dig lurad på alla affärsmöjligheter i livet. Veckans bästa tips kanske! Jobba mer! Hårdare! Bättre! Gå inte på lögnerna om jobb som farligt eller tråkigt!

(Om du byter ut ordet JOBBA mot ordet TRÄNA och KONTOR mot GYM så kanske det går upp en liljeholmens? Tjäna pengar – bli mer hälsosam! Båda är riktigt spännande, bra och utvecklande! Vad kan vara bättre än en sund själ i en frisk kropp med en välförtjänt plånbok?)

Blåmärken är coola, skador är bra

Ärrade krigare ÄR coola!
(Detta är på samma tema som min tidigare blogg om att det finns både bra och dålig smärta.)

För många är alla former av obehag något man alltid undviker. Att hela tiden sträva efter att undvika obehag kan få förfärliga resultat, som tex fetma, sjuklighet, bristande självkänsla, utanförskap och dessutom allt det negativa som man menar med den anala personlighetstypen: ”kamrer”. Med vetskapen att blåmärken är helt ofarliga (blödarsjuka och patienter på ”blodförtunning” undantagna) samt inställningen att blåmärken dessutom är COOLT (gäller naturligtvis ej blåmärken från övergrepp) så blir tex kendo mindre skräckinjagande. Faktiskt så att man kan tycka att det rent av blir lite roligare :-)

Tittade mig i spegeln igår och räknade till 12 blåmärken. Alla kendorelaterade.

Två st fick jag igår av en 22-årig kille som tog brons vid All Japan University Championships nu senast det begav sig: han var ruskigt snabb. Kamiya sensei och Umino sensei bidrog också vid gårdagens träning… Harada sensei gjorde två st under våra tre omgångar förra helgen. Me like! Jag är cool för jag har coola blåmärken!

Sen minns man ju inte riktigt när alla blåmärken egentligen kom till. Men det spelar inte så stor roll då de gamla hela tiden läker ut och det hela tiden kommer nya.

Skador är sällan coola, men oftast bra. De ger helt enkelt feedback på vad som inte är bra för kroppen. Har en skada som verkligen är opraktisk i det vanliga livet, men som är fantastiskt bra för att hjälpa mig göra min kendo bättre! I några av högerarmens muskler eller muskelfästen har det hänt något som gör otroligt ont. Nästan jämt. Det som gör mest ont, dvs så ont att det inte går för sig, är att dricka ur en kopp/mugg/glas samt att lyfta ned datorn i datorväskan. Just själva rörelsen då man precis skall vicka in glaset mot munnen – totalt omöjligt! Ådrog mig denna skada i novembras då jag under stor tidspress rusade uppför oändliga trappor i Londons tunnelbana, bärandes 4 tunga väskor. Det är fortfarande inga problem att bära tunga saker med höger arm, men omöjligt att flexa armbågsleden under belastning… Gissningsvis: extrem överansträngning.

En intressant aspekt på denna åkomma är att den hjälper min kendo bli bättre! Tenouchi är en central del av mer avancerad kendo. Det handlar om händernas rörelser för att att kunna utföra distinkta och kraftfulla svärdshugg. Bla så att man skall slippa hugga i golvet om man tex missar. Men också för att kunna utdela rejäla hugg med så liten rörelse som möjligt. De första åren man gör kendo är tenouchi något abstrakt, men ju längre man håller på, desto mer verkligt blir det, och desto mer imponerad blir man av den tenouchi som de gamla mästarna har.

Denna överansträngningsskada gör väldigt ont då jag gör på fel sätt vid tenouchi, dvs på något av de 150 felaktiga sätt som jag uppfann under mina första 14 år som kendonybörjare. Det är därför en verkligt BRA skada, för så länge jag gör RÄTT så funkar allt precis som det skall. Och eftersom jag råkar vara en kendo-insekt finns det bara en typ av dåliga skador och sjukligheter, och det är sådant som gör det omöjligt eller farligt att träna…

Budo-romantik på riktigt!

Nyss återkommen från två dagar i Komagane i Nagano prefektur tillsammans med Kajima sensei, en 88-årig underbar människa, taoist och en av Japans mest älskade kalligrafiker och konstnärer. Han bor i ett mycket vackert trähus i en av dalarna. Vacker trädgård, vacker utsikt och vänliga människor. Vi satt och spelade GO i vårvärmen. Utomhus föll körsbärsblommens kronblad som snö. På avstånd spelade någon bambuflöjt.

Kan man förbereda sig bättre inför en gradering i kendo?

Den 22 maj är det alltså dags för YON DAN SHINZA (prov till svart bälte av 4:e graden) här i Yokohama. Tillsammans med några hundra andra kör vi hela förmiddagen. Drygt hälften kommer klara oss. Och JAG skall banne mig vara en av dem!

Hur förbereder man sig då?

Träning-träning-träning.

Vad annars?

Jo: Rätt träning med starkt fokus på precis det som senseierna säger!

...och att hitta RÄTT inställning! Precis det man hittar då man spelar GO med en mästare…

Firar att vi här i Japan kan glädja oss över att Fukushima-krisen är över!!!

Kendo i Glashuset

Har nu varit en hel arbetsvecka på Rådhustorget, i projektet Umeå2014 (Kulturhuvudstadsåret) och deras Glashus: Kendoakvariet. Vi har helgen kvar:

Lördag: Shinaivård.

Lördag och söndag: Bambu på hal is – kendouppvisning på Torget.

Varje dag har vi hållit Credotal. Jag var djupast med mitt tisdagstal:

Jag måste dock säga att alla veckans kendobaserade tal har både charm och innehåll. Modigast var Seung-Ki som efter bara lite drygt 2 år i Sverige höll sitt tal på riktigt bra svenska. WOW!!!

För intresserade så hittar du alla Credotal här a380002932.html!

Att ge eller få bekräftelse?

Det är min fasta övertygelse att människor som söker bekräftelse är extremt olämpliga som ledare – både i arbetslivet och inom idrotten. Sådana människor passar bättre på scen.

En av de många viktiga fasetter som bygger upp kendo berör just detta: Ju mer du lär ut, desto duktigare blir du. Om du lägger din energi på att få dina lärares eller dina medstudenters uppskattning så resulterar det i att din kendo inte utvecklas.

Man får liksom välja om man skall mata sitt ego eller sin kendo :-) ...och ju mer du matar ANDRAS kendo, desto mer blir DIN EGEN kendo matad!

Under fredagens träning på Kejsarpalatset fick jag för första gången ett läraransvar i det sammanhanget. Det var över en av de polisrekryter/livvakter som fick vara med på träningen. Det var en spännande känsla att få lära ut kendo med över-senseien Takatera som noga iakttog min förmåga att lära ut. Feedbacken efteråt var att jag fokuserade rätt saker och att eleven växte. Då växte mitt ego också :-)

Jag tycker personligen om att lära ut och ingenting gör att jag går igång så hårt som att se mina elever växa. Detta har naturligtvis fört med sig intressanta bieffekter – som att mina fokuserade elever har en oroväckande förmåga att bli duktigare än mig på kendo. Och tur är väl egentligen det!!! ...för jag saknar ju talang inom kendo…

Fett eller kolhydrater?

Bilden visar några sockermolekyler.

I afton blev jag trött igen.

Vad ÄR det med folk? På medeltiden så trodde man att lungört botade lungsjukdomar då dess fläckade blad liknar lungans teckningar. Idag så tror man av samma korkade anledning (det ena liknar det andra) att fett gör dig fet och att proteinhaltig kost ger dig muskler.

Då sanningen är att SOCKER gör dig tjock och överdosering av proetin ger dig njursjukdomar.

En enkel minnesregel: FETT GÖR DIG MÄTT, SOCKER GÖR DIG TJOCKER!

Socker först:

Levern kan lagra några gram glykogen. Det kan musklerna också. Socker är ett krav för hjärnan och de röda blodkropparna (som ju inte kan förbränna fett). Musklerna förbränner helst fett! Kroppens samlade glykogenlager räcker för några sekunders fysisk aktivitet, och om musklerna tilläts förbruka allt socker så skulle hjärnan snart upphöra att fungera – hjärnan kan också äta sk ketonkroppar, men produktionen av dem är inte omedelbar.

Socker ger ingen mättnadskänsla – det gör däremot fett!

Jmf att dricka 2 liter Coca Cola och att dricka 2 liter filmjölk. Ungefär samma energimängd (kalorier) men totalt olika mättnadskänsla…

Kroppen producerar insulin då vi äter. Detta kan man lite förenklat säga är för att skydda våra kroppar (blodbanor) mot de mycket reaktiva (=elaka!) sockermolekylerna.

Då vi äter fett blir kroppen och musklerna lyckliga! Då vi äter socker (godis, pasta, potais, ris) så lider kroppen och vi åldras i förtid.

Fettväven är på intet vis en inert vävnad. Den ägnar sig åt att med frenesi omvandla allt socker (som svävar förbi i blodet) till mer fett! Och vid kroppsligt behov av mer energi så delar fettväven broderligt med sig av sitt lagrade överskott.

En viktig punkt: I princip alla kalorier du stoppar i dig förbränns antingen relativt omedelbart, eller lagras som fett. Vi bajsar inte ut energi – det vore ju slöseri med resurser!!!

Så var det dags för protein:

Till dig som tror att dagliga överdoser protein ger mer muskler måste tänka en gång till!

Följande saker består av mer proteiner än skelettmuskler: Saliv, hår, naglar, hud, magsäck och tarmar. Tror du att en överdos proteiner ger dig MER av de sakerna? Tror du allvarligt att proteinöverdoserande kroppsbyggare har 25 meter tunntarm?

FYI: kroppen kan inte lagra protein, utan allt överskott förbränns omedelbart i levern och den bildade GIFTIGA ammoniaken måste tas omhand av njurarna -> många överdoserande kroppsbyggare (vi pratar bara proteiner, inte andra saker) hamnar i dialys och står i kö för att få en donerad njure.

Jag vill understryka att inte alla kroppsbyggare överdoserar proteiner!

Trial & horror

Bilden visar ett riktigt bra MEN-UCHI, hugg mot huvudet, utförd i instruktionssyfte. Notera shinaiens krökning och på vilken höjd sensei håller höger resp vänster hand!

Pedagogiken i japansk kendo handlar om att lära sina elever att hugga MEN. Med allt vad det innebär. För, kan man hugga riktigt bra MEN, då kan man även göra alla andra tekniker riktigt bra – dessa kommer alltså automatiskt och utvecklas i samma takt som MEN.

Igår på träningen (Kawahara Dojo) så avslutades min sista övning med den bästa MEN jag satt i hela mitt liv! Wow! Det var en fantastisk känsla :-)

Efteråt tackade jag Kamiya Sensei för att han jobbat så envist med att hjälpa mig utveckla mina MEN-hugg samt att jag var riktigt stolt över mitt sista MEN-hugg. Han frågade varför jag var så stolt över det hugget, och jag berättade att det var mitt bästa MEN-hugg någonsin. Kamiya Sensei får genast ett förtvivlat ansiktsuttryck och menar att det var ju då verkligen ingenting att hänga i julgranen. Däremot den MEN jag satte på honom i lördags, DEN var minsann bra.

...och jag minns inte ens det hugget :-( 

Han gav mig tips på vilka komponenter jag måste förbättra innan jag blir nära en riktigt bra MEN:

-Avslappnade axlar, armar och sinne

-Avstånd

-Kroppshållning

-Frånskjut (väster ben)

-Distinkt tenouchi (Schnappi!)

-Kortare bana för svärdets huggrörelse

-Lyfta svärdet senare i SEME

-Minska användandet av höger arm

-Lära vänster arm den korrekta huggrörelsen

-Sätta min känsla mer i magen (nu sitter den tydligen i axlarna)

-Hugga snabbare

-Genomföra varje hugg med stort fokus

-Se till att höger och vänster hand hugger till rätt höjd samt att tenouchi ger tsuka

-Ge mig själv bättre kondition

Ja, vad säger man? LÄTT SOM EN PLÄTT! Vad annars? :-)

En FANTASTISK idrottslig bedrift!

Hakuhou är en av de största idrottsstjärnorna i världen, ssk om man mäter antal personer som följer hans matcher. Han satte nyss rekord för antal vunna matcher i rad i modern sumo. Han vann sin 54:e raka seger medan vi mumsade i oss soba på restaurang. En lång, spännande och actionladdad match där han faktiskt förlorade balansen för ett ögonblick.

Men vilket LEENDE då han till slut lyckades knuffa ut sin motståndare ur ringen!!! Han är verkligen en charmerande och ödmjuk sumo.

Vad är det då som gör honom så bra?

Talang vet vi ju räcker bara en liten bit, fokuserad träning varje dag, målbildsfokus och alla övningar genomförda med eftertanke. Att sedan under kvällar reflektera över den senaste tidens träning och försöka hitta vidare…

Ja, det är ju sammalika som att träna kendo (eller annan sport) samt att det ju faktiskt är detsamma som att vara entreprenör.

ME LIKE  :-)

Livet på en pinne (=shinai)

Ballongdans och säsongsstart!

Ballongkendo ser fånigt ut, men kan vara riktigt skoj :-)

Det är fantastiskt att se alla nya, fokuserade, sugna kendomänniskor som kommer som nybörjare. Underbart att se förra terminens nybörjare som vuxit till sig till drakar och några nya i den avancerade gruppen.

Tänk att man tränat kendo över 15 år och fortfarande kan få muskelvärk som räcker en hel vecka… Det ju alldeles makalöst underbart :-)

För verksamhetsåret 2010 hade jag lovat genomföra 5 viktiga saker för att hjälpa klubben stabilisera sig och utvecklas. 4 är avklarade, en återstår. Vi ser väl hur det går.

Ganbarimasu!

33 grader svalt

I förrgår var det 36 grader. Igår och idag bara 33. _“Svalt” _med det japanska sättet att uttrycka sig på. I solen är det lätt 50 grader…

I lördags:

Med vinterträningskläder (pga att mina sommarsaker blev inlåsta på Kejsarpalatset och kendobutiken hade slut sommarkläder i rätt storlek) så klarade jag bara av att köra två st ji-geiko och blev sedan tvungen att bryta träningen. 3e gången på 3 år. Klent Stefan!

I söndags – hwilodag

I måndags – röd dag

All kendo stängd —> Nattlöpning.

I tisdags – hwilodag

**36 grader!!!

I onsdags:

Nyss inkomna sommar-gi på kendobutiken (Lovisas SNYGGA vita men hade kommit också! ...men inga nya Hello Kitty nyckelringar) inhandlades med stor glädje! Med min nya GI (träningsjacka) för sommarbruk så klarade jag av hela träningen och 5 ju-geikos, även om det mot slutet gick ganska så trögt. Till allas stora glädje hade hela jag förvandlats till en blå smurf. Den nya gi’n hade färgat av sig något kopiöst, och jag hade torkat svett ur ansiktet med ärmarna :-)

I duschens självetraktelse föddes genom avspeglingarna små funderingar över hur det skulle kännas att vara kroppstatuerad. Den mörka blå färgen bildade en del mönster och det kändes liksom som att ha en kroppskostym. Skön känsla! Som Avatar. Som en annan perosn. Men, ibland behöver man ju vara naken, så det blir ingen tatuering för min del. 

Idag, torsdag:

Anlände en ny DO (bröstharnesk) samt en sommarhakama – vit. Vågar inte bära helt vita kläder bland poliser, men i Kawahara dojo. Bland poliserna får det bli vit hakama och blå/svart sommar-gi. Kendo-mode är känsliga saker!

Vid midnatt inatt skall T sjunka till 25 grader. Det blir perfekt för en löpartur med armhävningar och efterföljande streeeech-aj-ning. 

På fredag:

Träning på palatset igen! Längtar!

Lördag!

Morgonträning med poliserna i Hodogaya. Baba sensei har lovat göra en djup genomgång av tekniken TSUKI. Sedan kvällsträning på Kawahara Dojo. Får se om jobbet tillåter efterföljande utgång med sportdrycksintag.

Söndag – vilodag

Då åker min fru och jag på minisemester till en onsen – varm källa och avnjuter ett dygn i full harmoni och vila.

Perspektiv på tillvaron

Då ännu en i min nära kendofamilj plötsligen avlidit i sömnen, så ställs blicken naturligtvis inåt. Det som slår mig är att det behövs perspektiv i allt från träning till nyhetsrapportering. Små saker blåses upp som stora och viktiga saker avfärdas. Genom livet kommer det och går en ständig och strid ström av människor. Det är viktigt!

Då jag gick i årskurs 6 var det viktigt att på en blindkarta över Gotland kunna pricka rätt på 12 orter. Jag minns min frustration över att behöva känna till mer än Visby ringmur och den kung som danskarna gav namnet: Kristian den Milde. Han som brandskattade Visby och högg huvudet av en massa nej-sägare (Stockholms blodbad) för att kunna genomföra omfattande sociala reformer hemma i Danmark.

Hur som helst så är det viktigt att man som medmänniska skaffar sig ett helikopterperspektiv på tillvaron. Tilläggas bör: så snart som möjligt! Och vad kan väl vara viktigare än att se skillnad mellan stort och smått? Mellan spelar roll och spelar inte roll?

Ett exempel:

Vi i Norra Sverige pratar gärna om Umeå som ett nav. Ofta benämns Umeå som ”storstaden i Norr” och Umeås invånare som ”storstadsbor”. Då folk från Norrlands inland reser till Umeå, säger de att de reser till storstaden. Detta blir ju naturligtvis obeskrivligt komiskt för en stockholmare. Men vad de flesta stockholmare på precis samma sätt blundar för i sin världsbild, är att för den absoluta majoriteten av världens befolkning så är det både befängt och skrattretande att kalla Stockholm för ”storstad”. Ur ett globalt perspektiv är det faktiskt inte mer än en byhåla.

Om man tar ett annat exempel:

Kinas huvudstad Beijing  är världens 13e största stad. Calcutta är världens 12e största stad. Och även om vi flyttar alla stockholmare till Beijing så är det fortfarande världens 13:e största stad. Det skulle alltså inte göra särskilt stor skillnad på Beijing – desto större skillnad på Stockholm. Andelen utlänningar i Beijing med svenskt ursprung skulle i så fall motsvara en lägre andel invandrare än vad som idag finns i Malmö eller Stockholm.

...eller så tar vi Kinas befolkning som idag är 1,33 miljarder och flyttar HELA Sveriges befolkning dit. Då är det fortfarande 1,33 miljarder människor i Kina. Ur det kinesiska perspektivet motsvarar detta en invandring på 0,68, dvs som om vi till Sverige skulle acceptera 6000 invandrare. Eller som att bygga ett till Ockelbo. En droppe i oceanen alltså. Återigen: ingen skillnad för kineserna, men en ENORM skillnad för Sverige – som ju skulle bli folktomt.

Kan du placera världens 25 största städer på en blindkarta?

1.       Tokyo

2.       Jakarta

3.       Seoul

4.       Mexico City

5.       São Paulo

6.       Bombay

7.       New York

8.       Osaka-Kobe-Kyoto

9.       Shanghai

10.   Kairo

11.   Delhi

12.   Calcutta

13.   Peking

14.   London

15.   Karachi

16.   Los Angeles

17.   Buenos Aires

18.   Dhaka

19.   Bangkok

20.   Paris

21.   Rio de Janeiro

22.   Manila

23.   Istanbul

24.   Chongqing

25.   Moskva

Handen på hjärtat: Kan du tvärsäkert säga i vilka länder dessa världsmetropoler hör hemma? Den första frågan som inställer sig: Om man inte ens vet vilka länder dessa världens centra hör till, hur kan man med gott samvete säga att man vet var Fårö och Umeå ligger

Imorgon bitti skall jag träna snorhårt med poliserna på Hodogaya Keisatsu Budokan. Det blir ur ett fotbollsperspektiv som om Korpen-killen tränar med Liverpool FC. Det tycker Korpen-killen är både hedrande och skrämmande.

Bilden:En helt vanlig dag i Shibuya och en helt vanlig dag i metropolen Umeå. Typ.

Hårdaste träningen hitintills

Bild efter träning – vi tackar de två senseier som ledde träningen.

Gissningstävling: Hur är han klädd som inte hör hit?

Har nu kört tre dagars träning på Palatset och kroppen värker precis överallt. Muskelvärk, blåmärken, blåsor och ett vackert “sugmärke” på halsen. Så jag protesterade inte alltför högljutt över att fredagens träning blev inställd pga palatsvakternas uppdrag.

En av de två herrar som ledde träningarna hade jag aldrig träffat tidigare. Men jag fick köra med honom. Efter träningen gav han alla dem han kört med individuell låååång feedback. Till mig sa han kort och gott: “Låt oss kämpa vidare tillsammans – ganbarimashou ne.” Översatt till svenska: “Ja, det var ju intressant att se någon så kass som du här på palatset, men ge inte upp! Vi kanske kan hjälpas åt lite.” :-)

Efter dusch och varmbad berättade han att han precis varit till Stockholm som chef över kronprinsens (den japanska naturligtvis) livvaktstyrka. Det svenska kronbröllopet tyckte han var pampigt. Stockholm beskrev han som en vacker småstad. Han skrattade med eftertryck åt hur “småttig” staden var.

Han gjorde stora runda ögon då han fick veta mer om Umeå och skrattade mycket hjärtligt åt att det finns människor som beskriver Umeå som en storstad :-) 

Åter till kendo: Det är inte bara dagens träning som blivit inställd. Också lördagens träning vid Kawahara Dojo har blivit inställd. Detta pga alla förberedelser som måste göras inför söndagens tävlingar. Så det är bara att fortsätta vila sig i form.

Litervis med svett

Efter träningen så låter det SCHLASK då jag släpper keiko-gi (träningsjacka) på golvet. Det går inte att torka av sig med tenugui (huvudduk – hilka) då den är mättad med svett. Där jag har suttit är det BLÖTT. Min hakama (ssk kendo-byx-kjol) är så våt att den går att vrida ur…

Så ser det ut efter varje litet träningspass! 

Och, idag inleder jag mitt livs tuffaste kendoträningsläger någonsin. Mjukstart på Kawahara Dojo i afton. Sedan träning på Kejsarpalatset fyra dagar på raken, lördag på Kawahara Dojo igen. Söndag är jag domare på en juniortävling. Måndag är det åter träning på Kawahara Dojo.

Och nu är det både varmt och fuktigt här i Tokyo… Begriper inte hur jag skall få min kropp att vänja sig vid detta. Svettas verkligen som en GRIS! Det formligen rinner om mig… Förlorar oftast runt 4 liter vätska under ett 60 minuters pass…

Det finns de som beskriver Norrlänningens blod som välling i konsistensen. Trögflytande för att bättre hålla värmen under alla de kalla årstiderna. Utifrån denna beskrivning torde palatsvakterna ha blod som är så lättflytande som etanol. Vakterna tar aldrig slut under träningspassen och de svettas bara så pass att det just kan märkas.

Förmodligen finns en åldersfaktor inblandad i detta med svettandet. Känns absolut som att jag svettas mer och mer med åren. Men, jag vet inte hur jag skall vända trenden.

En viktig faktor är naturligtvis förhållandet mellan kroppens volym och hudens yta. Skall se vad som händer med svettningarna om jag går ned från dagens yikes 92.1 kg till 85. Kanske det blir bättre då?

Kan ju säga som så, att efter att ha dömt matcher en hel dag på söndag kommer det bara vara att skicka hela domarkostymen på kemtvätt! Kommer lukta *mumma* 

 _(Bilden från sommarträning på Palatset i fjol.)_

Big in Japan

(Apple-style-span){font-family: arial, sans-serif; font-size: 13px; border-collapse: collaps}
Idag blev jag en av Best 8 vid Minami-ku Taikai i Yokohama (Den Södra Stadsdelen i Yokohama, ca 200,000 inv.) Drygt 300 personer deltog och jag tog mig till kvartsfinal.
 
Hade blivit en av de Bästa Fyra (=bronsmedalj!) om jag vunnit min sista match, men det var inte så lätt. Han som vunnit de senaste 5 åren – och i år för sjätte gången – blev på tok för svår för mig. Men, jag var den ende som inte förlorade med 2-0 på kort tid (kendo handlar om bäst av 3 poäng) utan det var först efter förlängning som han fick in en vinnande träff på mig. Och det var inte långt från att jag själv satte ett vinnande poäng på honom :-)
 
Att som 44-årig med svenskt ursprung o utan kendohsitorik från barnsbena ÄNDÅ ta sig så pass bra genom en japansk tävling stämmer till eftertanke. Och få sådant beröm från alla senseier var en skön känsla. Kommer naturligtvis att intensifiera mina ansträningar framgent :-)
 
...om du någonsin funderat på att börja med kendo: Börja! Det är aldrig för sent – det är bara skoj!
 
För vissa av dagens hjältar lär det dock inte vara riktigt fullt så skoj imorgin bitti, då vissa av dem envetet intagit alltför stora mängder “sportdryck* denna kväll. Och det är alltid samma människor. Det är som om de inte vill lära sig…
 
Tack för ordet :-)
 
Fjolårets final, som Murakami vann, precis som i år: http://www.youtube.com/watch?v=e-n373kOAoU
 
(Bilden är inte riktigt från Minami-ku, utan från Naka-ku.)

Nu är en ny vecka!

För en vecka sedan åstadkom jag min bästa kendo någonsin. Så det är väl inte mer än rätt att trenden nu vänt och jag på senaste träningen åstadkom min sämsta kendo någonsin…

Tillbaka till ritbordet!

Få ordning på fotarbetet!!!

Men efter träningen så gick det ändå mycket bra att avnjuta sportdryck med tillhörande proteintillskott (gyouza, yaki soba, horensou, zasai mfl underbara kinesiska rätter.) Vad gör man inte för återhämtningen? 

Bild© Copyright Magnus Johansson

Kvartsfinalen från SM mot Halla. Halla vann till slut med 2-0. Här på bilden visar jag den hemliga Scrotum-Do-tekniken. Tyvärr gjorde det ont på Halla. Det var min mening att hugga lite högfre upp. Men man kan inte alltid få allt som man vill och göra rätt hela tiden. Även om man försöker. Kendo är svårt! Halla är lång. Jag kurade ihop mig alldeles i onödan…

44 år och fortfarande ELIT :-)

Det var SM i kendo i år igen. IKSU Kendo knep brons i både herr och damklassen. Ett sketet poäng från att spöa Stockholms lag, som i år vann för 10e gången på raken. Vi har vuxit från att första gångerna vi mötte dem blev komplett utskåpade, till att nu vara just under jämsides. Alla bra dagar tar vi dem. Och hade jag bara haft liiite mer kendo i mig så hade jag kanske klarat av att sätta ett poäng på landslagets gaffeltruck: Jun Yamazaki i den avslutande taisho-matchen. Vi höll båda två 0-0… Efter den extremt fysiska matchen var jag utmattad. Själen var villig medan fläsket var mjukt.

I individuella tog jag mig hela vägen till kvartsfinal. Det var en fantastisk känsla att för första gången vara på en tävling och köra avslappnat. Spöade bla en landslagskille efter förlängning – en match där jag egentligen aldrig ens kände mig hotad.

Uppenbarligen ger träningen i Japan mer än vad som märks medan man är där. För där är jag verkligen alltid sämst.

Efter man tävlat i kendo blir det alltid gott om utrymme för reflexion. Mina huvudproblem är i dagsläget tre:

-> Måste bli bättre på att skapa ippon (=poäng)

-> Måste sluta böja in huvudet.

-> Måste lösa hur man tar poäng på “Frankenstein-kendo”. 

Och hur gör man då allt detta? Jo, som i Nikes slogan: Just f**king do it! Den som tränar mest blir bäst. Det är bara att bita ihop. Hugga i. Ge järnet. Komma igen. Suga i. Gasa på. Öka!

Döden ger oss perspektiv på tillvaron

Idag var det begravning. Buddistisk sådan, och det var mycket vackert. Den person i dojon som är närmast mig i ålder och grad är Mori san. Hans fru dog nyligen, just fyllda 30. Sådant är förfärligt.

Idag, under själva begravningen, fick jag veta att han som drev den restaurang vi nästan alltid gått till efter tränignarna avlidit i morse. Det blir begravning på tisdag, shintoistiskt.

Idag har alltså varit en dag tyngd av mycket stor sorg. Cancer är i sanning ett gissel för mänskligheten. Vi får hoppas att nya terapiformer kommer betydligt längre än förbättrade antiemetika.

Tillståndet av att tydligt känna och vara medveten om att man inte får slösa bort en enda sekund av sitt liv är här. Det kommer alltid då man konfronteras med Döden. Det kommer mer och mer regelbundet med åren och med växande insikter och erfarenheter. Livet är både brutalt och grymt. Rättvisa existerar inte och vi skall alla dö.

Vissa söker någon form av trygghet i olika religiösa yttringar. Andra väljer att acceptera Livet med öppna ögon. Detta senare är både modigare och mer ärligt, och samtidigt lite svårare. Att varken blunda för verkligheten eller gömma sig bakom “något” är modigt.

Det var en lättnad att kunna visa sitt deltagande för den sörjande familjen utan att olika former av politiskt korrekt godomsavdyrkan fanns med. Japan är ett essentiellt ateistiskt land (men har fler tempel än UK har pubar) och man gör som alla borde ta efter: Håller sin eventuella tro för sig själv och stör inte andra med den. Varken människor med predikande natur eller sådana med uppblåsta religions-egon har något forum här.

Det är en stor lättnad! Och egentligen en självklarhet (om man tänker efter lite.)

Vi kunde alla ägna oss åt att sörja den bortgågna och visa vårt äkta djupaste deltagande med familjen. Samma sak på tisdag. Ungefär samma människor i ungefär samma situation, men i en annan religions tempel. Utan det minsta uns av kulturellt, politiskt eller religiöst pekfingrande från någon enda deltagande ELLER arrangerande präst.

Sverige har en bra bit att vandra på vägen mot religionsFRIHET.