Rörelseglädje

Alltid är den så familjär den där känslan. Att sitta hemma, göra mestadels ingenting och känna sig trött/seg/less/[annat valfritt adjektiv]. Det enda som kan göra skillnaden mellan den känslan och den andra känslan av att åstadkomma någonting är endast dig själv. Säg åt dig själv att kliva upp – ut och gå, ta dig iväg och rör på dig i bara någon form. Träning behöver inte vara träning, träning behöver endast vara rörelseglädje i vilken form den än infinner sig och upplevelsen att du genom rörelseglädjen åstadkommer någonting.

Jag vet mer än väl att när middagen är färdiglagad, tröttheten och segheten värre än just nu, men jag tar beslutet att plugga lurarna i öronen, cykla iväg till IKSU och ge av mig själv under en hel timme av svett, eufori och rörelseglädje stärker det mig mer än nästan något annat. Man vaknar upp, vaknar till. Man känner att man åstadkommer någonting, någonting mer än att sitta hemmavid och låta känslan av tröttheten komma över en tills man somnar ramsned på soffan.

Så ut och rör på dig, måhända gör mig sällskap ikväll. Rörelseglädje står på menyn.