Förbättringsbloggen - Kort, priser och filantropi

Hittills har jag haft mycket fokus på gymmet i min blogg; därför tänkte jag ta mig en liten titt på en del andra missförhållanden på IKSU.

Som medlem sedan 10 år tillbaka så hann man ju vara med om den tid då enskilda träningskort t ex bollkort, gymkort eller gruppträningskort gick att köpa. Anledningen att dessa försvann var att det krävdes större intäkter. Genom försäljning av guld- och silverkort endast så är det lättare att finansiera det allt större utbudet på IKSU. Att alternativkorten var populära gjorde ingen skillnad, det fanns ingen plats för dessa på det nya IKSU. Personligen tycker jag att man borde kunna sälja guld- och silverkort på egen merit; ett balanserat och attraktivt utbud säljer sig självt. Tvångsrekrytering via indragande av andra kortalternativ känns futtigt. Det var såklart inget misstag att medlemmarna blev shanghaiade till ädelmetallskorten. IKSUs ledning gjorde ett medvetet val och det hymlades inte om att alternativkorten måste bort, hänsyn till medlemmarnas vilja var det inte tal om.

Innan någon vänlig själ berättar hur mycket man får för pengarna och mailar mig prisjämförelser så vill jag berätta att själv har jag aldrig betalat mer än halva studentpriset för mitt guldkort och som minst betalade jag 400kr/år. Just nu pröjsar jag 95kr/månaden. Jag har alltså aldrig själv haft anledning att harmas över priserna utan detta är mina filantropiska personlighetsdrag som lyser igenom. Det är för mig självklart att man inte ska behöva betala för utrustning och träningsalternativ som man inte nyttjar eller vill kunna nyttja.

Demokratigruppen driver prissättningen och kortalternativen som sina hjärtefrågor. Jag applåderar deras arbete och rekommenderar de som önskar andra kortalternativ att deltaga vid IKSUs årsmöte och göra sin röst hörd.