Döden ger oss perspektiv på tillvaron

Idag var det begravning. Buddistisk sådan, och det var mycket vackert. Den person i dojon som är närmast mig i ålder och grad är Mori san. Hans fru dog nyligen, just fyllda 30. Sådant är förfärligt.

Idag, under själva begravningen, fick jag veta att han som drev den restaurang vi nästan alltid gått till efter tränignarna avlidit i morse. Det blir begravning på tisdag, shintoistiskt.

Idag har alltså varit en dag tyngd av mycket stor sorg. Cancer är i sanning ett gissel för mänskligheten. Vi får hoppas att nya terapiformer kommer betydligt längre än förbättrade antiemetika.

Tillståndet av att tydligt känna och vara medveten om att man inte får slösa bort en enda sekund av sitt liv är här. Det kommer alltid då man konfronteras med Döden. Det kommer mer och mer regelbundet med åren och med växande insikter och erfarenheter. Livet är både brutalt och grymt. Rättvisa existerar inte och vi skall alla dö.

Vissa söker någon form av trygghet i olika religiösa yttringar. Andra väljer att acceptera Livet med öppna ögon. Detta senare är både modigare och mer ärligt, och samtidigt lite svårare. Att varken blunda för verkligheten eller gömma sig bakom “något” är modigt.

Det var en lättnad att kunna visa sitt deltagande för den sörjande familjen utan att olika former av politiskt korrekt godomsavdyrkan fanns med. Japan är ett essentiellt ateistiskt land (men har fler tempel än UK har pubar) och man gör som alla borde ta efter: Håller sin eventuella tro för sig själv och stör inte andra med den. Varken människor med predikande natur eller sådana med uppblåsta religions-egon har något forum här.

Det är en stor lättnad! Och egentligen en självklarhet (om man tänker efter lite.)

Vi kunde alla ägna oss åt att sörja den bortgågna och visa vårt äkta djupaste deltagande med familjen. Samma sak på tisdag. Ungefär samma människor i ungefär samma situation, men i en annan religions tempel. Utan det minsta uns av kulturellt, politiskt eller religiöst pekfingrande från någon enda deltagande ELLER arrangerande präst.

Sverige har en bra bit att vandra på vägen mot religionsFRIHET.

EtOH + sport = love

Att alkohol och sport hör ihop är vackert. Efter seger firar man med champagne. Efter fotbollsföräldramöte firar man med allsköns mat och dryck. Efter träning låter man det smyga ned några pillrande kalla ölar…

I Japan är det helt ok att ange “drickande” som en hobby. Det tolkas som att människor som tycker om att dricka är folk som är gladlynta, sociala och trivs med att ha roligt. I Sverige har vi dock ett mycket komplicerat förhållningssätt till ädla drycker. De flesta dricker regelbundet men skäms över det inför det politiskt inkorrekta i att dricka. Och FEL människor oroar sig över att de är på väg att bli alkoholister. Precis som vi svenskar beskrivs:

“If you ever see a person looking both guilty and innocent at the same time, rest assured it’s a Swede.”

Det är dock viktigt att göra sport först och dricka sen. Härförleden var vi på vinprovning (tema: Margaux och St Julien – två förnäma kommuner i Bordeaux. Bästa vinet var fö 2006 Châ Giscours) i Tokyo vid lunchtid och tränade sedan kl 20:00. Prestationen blev verkligen under all kritik.

Men, alla gånger efter träning och tävling som man kopplar av med tränarna, härliga doser av ädla drycker (=NOMIKAI) och blir lagom YOPPARAI. *Ja, då är livet underbart!* :-)