44 år och fortfarande ELIT :-)

Det var SM i kendo i år igen. IKSU Kendo knep brons i både herr och damklassen. Ett sketet poäng från att spöa Stockholms lag, som i år vann för 10e gången på raken. Vi har vuxit från att första gångerna vi mötte dem blev komplett utskåpade, till att nu vara just under jämsides. Alla bra dagar tar vi dem. Och hade jag bara haft liiite mer kendo i mig så hade jag kanske klarat av att sätta ett poäng på landslagets gaffeltruck: Jun Yamazaki i den avslutande taisho-matchen. Vi höll båda två 0-0… Efter den extremt fysiska matchen var jag utmattad. Själen var villig medan fläsket var mjukt.

I individuella tog jag mig hela vägen till kvartsfinal. Det var en fantastisk känsla att för första gången vara på en tävling och köra avslappnat. Spöade bla en landslagskille efter förlängning – en match där jag egentligen aldrig ens kände mig hotad.

Uppenbarligen ger träningen i Japan mer än vad som märks medan man är där. För där är jag verkligen alltid sämst.

Efter man tävlat i kendo blir det alltid gott om utrymme för reflexion. Mina huvudproblem är i dagsläget tre:

-> Måste bli bättre på att skapa ippon (=poäng)

-> Måste sluta böja in huvudet.

-> Måste lösa hur man tar poäng på “Frankenstein-kendo”. 

Och hur gör man då allt detta? Jo, som i Nikes slogan: Just f**king do it! Den som tränar mest blir bäst. Det är bara att bita ihop. Hugga i. Ge järnet. Komma igen. Suga i. Gasa på. Öka!